Jag står i duschen och så kommer denna mening upp-poppandes i huvudet och jag känner att jag behöver skapa en ny krönika.
Det är tre specifika drömmar i mitt liv som jag tänker på när det handlar om mitt mod att tända elden som slocknat gällande mina drömmar i livet. Den första är när jag har mod att välja att tro på den äkta kärleken, när jag träffade min älskade man Daniel, trots katastrofala felval tidigare i livet. Den andra är när Covid mer eller mindre släcker min dröm om NLC år 2020 och att vi numera har snickrat om konceptet och siktar mot framfart igen. Den tredje och den mest elementära just idag, är min dröm att få träna i någon lägre nivå i hopp/dressyr inom hästsporten. Gärna med riktigt duktiga tränare och om jag höjer drömmen lite till så vore det toppen att få starta i någon av dessa grenar. Dock har vår häst Mi Corazón (Mico) en helt annan begäran av livet!
När elden slocknade…
Jag sitter i KBT stolen, året är nog 2010 och jag ser en bild i mitt inre när jag sitter på en hästrygg och rider mot skogen på en grusväg. Jag försöker komma på benen efter en utmattning och har fått frågan vad som gör mig lycklig. Med den hästbilden inser jag att min internationella karriär slukat allt som är viktigt för mig och att jag behöver hitta tillbaka till det som betyder något i mitt liv.
Där började resan med Mico, han kom till mig 2011, när han var två månader och han lade sitt lilla huvud mot mitt bröst och jag kände att han ska bli min. Han blev stor och jag och en vän show-visade honom, med bravur, på något man kallar 3 års test, i grenen hoppning. Min vän ringde och frågade om jag ville höra ett bud på Mico som kom från Tyskland. De hade sett en bild på hennes sociala medier där han hoppade över hinderstöden med perfekt benteknik. Jag var inte redo att släppa honom, jag ville följa honom en bit till på hans resa…
Där slutade sagostunden, från att han skulle börja skolan så har det bara varit stolpe ut och vi är numera världsmästare på rehabträning. Vi har haft förmånen att träna för ruskigt duktiga tränare som är utbildade på den högre skalan, i båda grenarna, vilket jag tycker är otroligt inspirerande och roligt. Tyvärr tycker inte Mico att det är lika inspirerande och det visar han genom hans otroliga förmåga att kickboxas. Han är duktig på det, inte ett ben är i backen och många gånger undrar jag om jag ska få tugga sand. Tyvärr för Mico så har jag en otrolig reaktionsförmåga och vi dansar väl tillsammans i kickboxningsmatcherna, dock fick jag nog för ca 1,5 år sedan och jag lade ner min dröm om att han och jag skulle träna och eventuellt tävla tillsammans.
Hur får man mod att på nytt tända den eld som slocknat?
Det behöver vare en liten glöd kvar i drömmen och efter reträtten är det bra att ta hjälp av någon som tror på den lilla glöd som finns kvar. Mico är en talang med fina gångarter, han är charmig och har en vacker kropp men han har förmodligen ett lynnesproblem när det gäller tränande ridning. I övrigt är han otroligt snäll och en riktigt fin vän. Han har sista åren, mestadels sprungit på Halmstads vackra stränder i fri form och han har övat på något som kallas slowtraining och fått träna ledarskap i något som kallas korallen som är känd i grenen western (WE).
Det ena ledde till det andra och vi träffade vår nya tränare när vi valde att investera i ännu en ny sadel för att se om vår vän behagades ta sig tillbaka i träningsarenan. Mico blev förtjust i henne redan vid första träffen och jag tänkte tanken, ska jag ha mod att fråga om hon vill prova att träna oss, han är ju ett känt hopplöst fall tänk om hon inte vill ta sig an en världsmästare i kickboxning. Tränaren sa ja efter en period av funderande och första träningen gick skapligt. Alla hans ben var kvar på backen! På träning nr 2 började vår käre vän visa upp sin förmåga att lyfta baken och igår på träning nr 3 var det mer en rodeoshow än en hoppträning. När vår tränare igår lämnade arenan, efter att vi tillsammans hade fått ner Micos hovar i backen och han visade upp sin fina talang genom att springa och hoppa vackert, sa hon – Du är modig, Therése!
Viktigt att ta sitt ansvar för sin del i laget men…
Mico är undersökt av landets bästa veterinärer, han har ett fint team som regelbundet tar hand om hans kropp (han var kollad förra veckan), han har den bästa utrustningen och jag som ryttare tar ett otroligt ansvar för att jag ska vara i god balans när jag sitter upp på honom.
Det är viktigt att lyssna till vad sin träningskompanjon (Mico) säger, men när alla har givit klartecken att allt är grönt och att tränaren säger att det inte är något fel på min ridning – då är det ohyfs som kvarstår. Då kommer man till det som vi pratar om inom Humanship & Leadership -”tough love”. Med ”fair” konsekvens får ens kompanjon vackert välja – ska den med på resan eller ska den vandra en annan väg som passar den bättre. Det påminner om företagsutveckling, där företaget har en vision som medarbetarskapet ska ha viljan att vara med på att förädla. De ska få alla förutsättningar att kunna vara del av visionen m e n ibland är det en och annan som behöver en kärleksfull konsekvens och därigenom kunna få välja om man vill vara med på resan eller om man väljer att vandra en annan väg.
– Kom ihåg! Ingen har rätten att släcka drömmarens eld vare sig man är entreprenör, partner, släkt, vän eller träningspolare.
Ha mod att tända eld på drömmar som slocknat!
Nordic Leadership Centre “Humanship & Leadership”, Therése Johansson
